Rörmokaren jobbade i 46 minusgrader på Antarktis
Det var ett äventyr han aldrig glömmer. VVS-montören lämnade Sverige och jobbade på en isolerad forskningsstation så långt härifrån man kan komma. Så här höll han koll på vatten- och värmesystemen i en extrem miljö som var “en tickande bomb”.
Det norska polarinstitutet söker just nu en rörläggare för en säsong på forskningsstationen Troll på Antarktis. Rörmokaren Magnus Österlund, numera VVS-konsult, från Åre arbetade på stationen i fjorton månader 2016-2017.
Han hade redan testat att jobba på Svalbard efter att en arbetskamrat tipsade honom om att Norges polarinstitut varje år söker VVS-personal till sin station på andra sidan jorden. Det tyckte Magnus Österlund lät intressant eftersom han gillar äventyr och ville uppleva något unikt. Han sökte och fick jobbet efter en annorlunda rekryteringsprocess.
– Polarinstitutet plockar inte folk på bara yrkeserfarenhet utan försöker ta utifrån personlighet också för att bygga ett team på sex personer som de tror kan komma överens. Det är väldigt viktigt vilka man hamnar med eftersom man är helt isolerad tillsammans, säger Magnus Österlund.
Han valdes ut tillsammans med en läkare, en forskningstekniker, en mekaniker, en elektriker och en kock. Det var ett gäng som han funkade bra ihop med, säger han.
– Jag knöt mest band med läkaren. Han och jag var ute och hittade på en del aktiviteter.
Gruppen skulle övervintra på stationen och hade som uppgift att hålla igång den, se till att allt funkade och hålla landningsbanan på isen ren. Vid riktigt akuta lägen, som om någon skadat sig illa, skulle flygplan kunna skickas från Kapstaden. Annars kom det inte några flyg under den vintrigaste perioden då det var mörkt dygnet runt. Mörkret var påtagligt men annorlunda jämfört med hemma i Åre.
– Det finns inga träd, inga berg som skymmer så man ser ändå horisonten och den lyser upp på ett annat sätt än vad vi upplever under mörkertider i norr. På Antarktis är det bara ett platt istäcke.
Det gjorde å andra sidan att vinden hade fritt spelrum och det fick man känna på när det började blåsa.
– Ingenting stoppar vinden när den kommer, så jag har upplevt riktiga stormar där vi knappt fick lämna stationen. Under tiden jag var där hade vi ett dygn med plusgrader. Jag tror vi mätte upp 46 minusgrader som kallast och det räknades som en mild säsong. Men det var väldigt lite nederbörd så vi fick knappt någon snö alls, säger Magnus Österlund.
Man gick runt och tittade på en del kopplingar och lösningar och kände att det här är en tickande bomb.
Magnus österlund
Han tror att det kan ha varit 50 minusgrader när han gav sig ut på en kortare tur till en närliggande stuga en dag, men eftersom kylan var torr så var den mer uthärdlig än det låter som. Även om tårna började domna efter en stund.
Huvudstationen var runt 500 kvadratmeter stor med teknikutrymmen, bostäder, en matsal och vardagsrum med biljard- och pingisbord och musikinstrument. På fritiden spelade de spel och såg mycket på film. Då undrar ju vi alla om The Thing, John Carpenters skräckklassiker med Kurt Russell från 1982, där en grupp forskare på Antarktis blir massakrerade av ett utomjordiskt monster som tinar upp i permafrosten, hörde till filmbiblioteket på stationen.
– Ja, den fanns där och alla skojade om den. De flesta hade sett den utom jag men det var inga problem för mig att kolla. Man är väl vuxen, jag brukar inte vara så lättskrämd. Men jag vet de på stationen som vägrat se den.
På lördagskvällarna tävlade de sex stationsmedlemmarna mot varandra i matlagning.
Vad fanns det att äta?
– De flesta råvaror kom med båt en gång per år i kyl- och fryscontainrar och så länge flygen gick kom det in färskvaror med frukt och grönt i regel en gång i månaden. Det var bra mat, vi hade en duktig kock. Men det var väldigt mycket frysta grönsaker, morötter och bönor och gröna ärtor, de färska grejerna tog slut först så visst saknade man ofta färska grönsaker och färsk frukt.
Hade du några cravings på grejer du saknade från Sverige?
– Jag hade tagit med lite svenskt godis, och de hade en kiosk där man kunde köpa alkohol, godis och chips som var ganska välfylld. Däremot hade jag tagit med snus för ett helt år med båttransport. Jag räknade på en dosa per två dagar så det var väl 200 dosor, 20 stockar. JJag lade på nästan 50 procent för att det verkligen inte skulle ta slu. Man ville ju inte tappa humöret, det är ingen bra idé att sluta snusa när man är isolerad.
Magnus hade på förhand bestämt att han skulle träna varannan dag eftersom han hade anmält sig till Vasaloppet. Det målet höll han, även om snöbristen gjorde att han inte kunde åka längdskidor. Han hade också en del andra projekt i gång.
Antarktis
Antarktis, världsdelen runt Sydpolen, är ett skyddat naturområde och världens enda demilitariserade kontinent. Den är större än Europa och praktiskt taget helt täckt av inlandsis. Sedan 1961 gäller Antarktisfördraget, en internationell överenskommelse som 50 länder skrivit under om hur området ska förvaltas. Kontinenten hör inte till något land och det saknas bofasta, men flera nationer har närvaro och anspråk på olika delar i form av forskningsstationer. Det mesta av all is i världen finns på Antarktis och kylrekordet är 93,2 minusgrader.
Källa: Polarforskningssekretariatet/Nationalencyklopedin
– Jag hade med mig en motorcykel som jag renoverade. Det blev första och sista gången personal fick med sig sådant, de har dragit ned lite på vad man får göra nu. Jag och läkaren hade också lyckats få varsin havskajak i trä på fem meter, de var nog bökiga att få dit också, säger han.
Personalen kunde röra sig runt stationen utan större risker, några blodtörstiga isbjörnar behöver man inte oroa sig för. Det farligaste som finns på kontinenten runt sydpolen är pingviner, alla som inte är paniskt rädda för pingviner kan vara lugna.
Magnus och hans kompis brukade göra kortare utflykter i säkra områden, utflykter med bandvagn på någon halvtimme bort för att gå upp på lokala toppar. De tog sig fram till glaciärväggar som var flera meter höga.
Jag träffade min nuvarande fru under tiden där.
Magnus österlund
Inför resan hade det varit lite nervöst. Hur skulle han hantera att vara fast på en så avlägsen plats i kyla och mörker? Vilka risker fanns det för extremväder och svårigheter på grund av det och vad skulle hända om en allvarlig situation uppstod och hjälpen var timmar eller till och med dagar bort?
– Man flyger dit precis i början av säsongen och jobbar tolvtimmarsdagar, tretton dagar i sträck, ledig en-två dagar i månaden. Det är väldigt mycket jobb från november till februari som är sommarsäsong där. Mycket att ta in på stationen och lära sig, det gick väldigt fort över från att man tänkte “wow, vilken plats” till någon slags vardag. När sista flyget lämnade och vi stod där sex man, då började man inse att nu kommer det inte ett flyg på månader och jag kommer inte se en människa utom de här på flera månader. Hur ska det här gå?
Vilka förväntningar hade du på resan?
– Jag försökte att inte förvänta mig något alls. Jag tänkte att jag kan aldrig föreställa mig hur det här kommer att vara och ville ta det som det kom.
Och hur blev det?
– Det var lärorikt. Dels bara att vara väldigt isolerad och mycket för sig själv där det var bitvis långtråkigt. Att försöka aktivera sig, vara ute och röra på sig. Jobbmässigt var det ofta väldigt lite att göra, vardagarna kunde bli långa.
Vad bestod arbetsuppgifterna av?
– Jag var där som driftstekniker och min huvuduppgift var att rensanläggningen skulle skötas med dagliga kontroller med provtagningar. Det tog inte mer än en halvtimme. Sedan var det andra tester vecko- och månadsvis. Anläggningen funkade bra och den skötte i stort sett sig själv. Man ska vara på plats om något händer och se till att lösa fel som uppstår.
Uppstod något sådant?
– Vi hade ett haveri på en generator och det blev en totalrenovering av dieselverken men det var mest mekanikern som skötte det och jag försökte stötta upp och hjälpa till med allt. Anläggningen börjar bli rätt nedgången och de har pratat om en ny station i väldigt många år. Man gick runt och tittade på en del kopplingar och lösningar och kände att det här är en tickande bomb men vad jag har hört så har det fortfarande inte varit några stora haverier, jag har haft kontakt med lite kollegor där och det verkar fortfarande tuffa på även om generatorerna är på sista versen.
Hur fungerar VVS-tekniken på stationen?
– Det är ganska basic, all värmeproduktion sker från generatorerna och det finns kylvatten som en fjärrvärmeanläggning, generellt ganska säkra, jämna temperaturer. Handfat och duschar gick på pumpsystem där allt ligger på samma nivå så allt pumpas till rensanläggningen. Toaletterna har ett vakuumsystem, där hade jag ett litet haveri på en vakuumpump. Nästan allting är uppbyggt på att du har dubbelt av allt, två jetpumpar för WC-anläggningen, generatorerna är två. Om en sak går sönder så ska det fortfarande gå att köra medan du lagar den andra. Visst, det är småsaker som händer men det var förvånansvärt lite underhåll under tiden jag var där.
När Magnus vant sig vid isolering, kyla och mörker var det jobbigaste med vistelsen saknaden efter människorna i hans liv. Hela äventyret slutade visserligen med att han, ironiskt nog, träffade den som skulle bli viktigast av alla.
– Jag insåg att det var lite deprimerande att sitta och titta på alla sommarbilder folk la upp hemifrån, så jag raderade Instagram och använde bara Skype på slutet. Internet funkade faktiskt väldigt bra, man kunde strömma filmer och serier utan problem. I alla fall, jag träffade min nuvarande fru under tiden där. Vi sågs en sväng i Kapstaden innan jag kom fram till min station. Hon är svensk och jobbade som forskare på en annan station, den indiska, på Antarktis. Nu bor vi i Åre tillsammans.
Det är en bra historia om hur ni träffades, det bräcker de flesta andras va?
– Ja, man har fått berätta den några gånger, folk är alltid lika roade.
Så, sammanfattningsvis kan man på Antarktis komma i fysisk form, skära ned på sitt snusande, inte bli uppäten av isbjörnar eller utomjordingar, se enorma mängder film man inte hunnit innan och träffa sin blivande fru. Betyder det att Magnus Österlund rekommenderar jobbet som rörmokare där?
– Jag har uppmuntrat alla jag pratat med att jobba där. Gillar man lite utmaningar och inte har några problem med isolering så sök absolut. Man måste gilla kyla förstås också och inte ha problem med mörkertider.
Fakta: Norskt polarinstitutt
Det norska polarinstitutet är en statlig myndighet som arbetar med forskning i polarområden. På Antarktis har institutet stationerna Troll och Tor. Troll ligger i Drottning Mauds land runt 20 mil från kusten. Den första versionen av stationen stod klar 1990, sedan dess har den byggts ut och är numera igång året runt. Den ska kunna stå emot temperaturer på 60 minus och vindar på upp till 60 sekundmeter. Forskarna undersöker bland annat miljögifter, seismologi och atmosfären. Just nu rekryterar polarinstitutet en “rørlegger” till en kommande säsong på stationen.
Källa. Norsk Polarinstitutt
Nyhetsbrev
Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få nyheter, tips och bevakningar rakt ner i inkorgen