”Jag jobbar för mycket men jag jobbar mindre än någonsin”

Stress, tvist, magsår, konkurs. Hans förra företag Rörbjörnen kapsejsade. Där vill han aldrig hamna igen och därför har VVS-företagaren Björn Hermansson en helt annan strategi den här gången.

Björn Hermansson har inga kontorslokaler längre. Han tar emot arbetsklädd och leende i sin gula villa i Tungelsta söder om Stockholm. Bordercollien Rally hälsar entusiastiskt och ser till att vara med under hela intervjun även när han blir tillsagd att gå och lägga sig någon annanstans. Husse har sitt hemmakontor vid köksbordet, laptop och paddan uppfällda framför sig och kaffemaskinen huffande och puffande bakom sig. Han delar arbetstiden mellan köket och den vita Teslan som står parkerad på garageuppfarten. Den är preparerad för att kunna vara ett mobilt kontor.

Fördubbling mot året innan:
Konkurserna ökar i VVS-branschen: ”Betydligt fler frågor om arbetsbrist”

VVS-företagarens egna lärdomar:
4 tips: ”Ring runt till andra rörisar, skit i om de är konkurrenter”

– Jag har utrustat den med en liten utfällbar bräda så när jag sitter i den och behöver arbeta är det bara ut med datorn, fram med kaffekoppen, mobilen sitter med laddaren i. Därifrån gör jag allt från attestering, fakturering och projektering till rapporter. Jag kan ha två timmar till nästa möte någonstans och då passar det att jobba i bilen under tiden, säger han.

Rally, som nu slagit sig ned under köksbordet, kan hänga med i bilen om Björn behöver vara hemifrån en längre tid.

Så här har vardagarna inte alltid sett ut. Fram tills för några månader sedan var Björn Hermansson med och ledde ett företag med 20 anställda. Rörbjörnen, som han själv grundade 2005, försattes i konkurs vid Södertörns tingsrätt i november. En del av beslutet berodde på högre materialpriser och mindre marginaler vid anbud. I bakgrunden fanns en tidigare tvist med en beställare gällande ett försenat projekt som slutade med förlikning. Företaget gjorde förlust och hade genomgått en rekonstruktion.
Men enligt Björn Hermansson själv var huvudorsaken till att det gick som det gick hans egen hälsa och pressen han levde under. Det var inte hållbart. 

– De sista två, tre åren var jag inte stolt över vad jag hade byggt, inte för fem öre. Det slet för ont, det tog för mycket av mig. Ju större bolaget blev desto större blev problemen både administrativt och praktiskt, säger han.

Han klev av innan han helt tappade kontrollen över verksamheten. 

– Det hade slutat med att jag misskött administrationen eller gått in i väggen. Det enda sunda var att likvidera bolaget eller försätta det i konkurs och då valde jag det sistnämnda. 

Redan då existerade det bolag som han själv skulle komma att ta över helt och nu driver på egen hand. Tanken var att Effektiv fastighetsteknik skulle vara ett dotterbolag till Rörbjörnen men efter att han funderat på framtiden i någon månad bestämde sig Björn Hermansson för att satsa fullt ut på verksamheten. Då hade han övervägt att bli enskild konsult eller ta jobb som besiktningsman, men ville ta vara på de kunskaper han skaffat sig de senaste 20 åren. Bara i mindre skala den här gången. 

– Merparten av det vi gör är fastighetsutredningar och åtgärder kring det. Mycket värmepumpar, fjärrvärme och sådant som har att göra med kyla och energi, där är jag i dag säger han.

Mellan 70 och 80 procent av omsättningen kommer från fastighetsägare med större bestånd som vill ha hjälp att energieffektivisera. Där går han in med ett granskande öga. 

– Många har bra grejer men ingen aning om hur de ska få dem att gå bra. En BRF tänker att vi har köpt en värmepumpsinstallation och nu låter den, alltså tjänar vi pengar. Det kan inte vara mer fel. Jag dyker ofta upp efter tredje året och då har den första kompressorn gått sönder och ingen vet varför. Men jag ser ofta precis varför, utrustningen är väldigt känslig och man kan inte hantera den hur som helst. Man har kylmaskiner som står och går i fastigheter och mediet är mer likt pölsa än vatten. Hur ska du kunna få ett effektivt resultat när du pumpar pölsa? Det är mycket sådant, befintliga fastigheter med eftersatt underhåll, säger han.

Till sin hjälp har han fyra montörer. Någon gemensam kontorslokal har de inte, inte än i alla fall, och chefen har inte särskilt bråttom med att skaffa en. Det enda han saknar är ett förråd, säger han. I övrigt sköter sig montörerna till stor del själva med bilarna han köpt in åt firman. Han lovprisar personalen, en anledning till att han kan driva ett nytt företag är att han litar till hundra procent på de anställda. 

– Om min montörs kund kontaktar mig är något fel. Det sker inte med de här killarna, de hanterar allt därute. Jag brukar säga att jag aldrig har jobbat så här lite i hela mitt liv. Det är nästan så jag skäms. När man är van vid tolvtimmarsdagar och går ned till åtta timmar så känns det nästan som att man inte gör någonting, säger han.

Att han redan några månader in i det nya bolaget har flera anställda när hela tanken var att driva något småskaligt med mindre press och stress ser han som ironiskt. Men mycket större än så här vill han inte bli. 

– Jag har svurit på att aldrig gå tillbaka till det jag en gång gjort men visst har jag fingrarna lite i samma syltburk igen. Den här gången gör jag det på ett annorlunda sätt och kommer aldrig gå upp till den omsättningen eller de entreprenaderna som då. I dag landar jobben framför fötterna på mig och så länge jag har en sund kalkyl funkar det. Jag tar hand om mina beställare med mer engagemang. Entreprenader, prutomgångar, leva på marginalerna, hög frånvaro på personal, allt det är jag klar med.

Det spelar ingen roll om efterfrågan är stor, han vill inte anställa fler för att kunna ta sig an en större mängd uppdrag. Planen är den motsatta. Han väljer ut vilka han vill jobba med i lugn och ro och när det finns nog med personal kan han ta nya uppdrag. Det enda sättet han ser framför sig att kunna driva det här bolaget till pensionering är att han inte ger sig in i ”samma karusell” som tidigare. 

– Vad ska jag göra om jag har tio miljoner på fickan men halv ansiktsförlamning och får sitta i rullstol? Vad är det värt? Jag har redan gjort stresseksem, magkatarr, magsår, högt blodtryck. Jag har vänt helt, det spelar ingen roll vilka belopp det handlar om, jag tänker inte ta en stroke för det. Kroppen säger ifrån av stressen.

Om vi backar bandet och du hade kunnat göra något annorlunda för flera år sedan, vad hade det varit? 

– Låtit bli jakten. Jakten på entreprenader, på omsättning, på vinst. Jag skulle inte ha jagat uppdrag på det sättet. Jag hade haft en annan relation till arbetet, jag hade velat ha lugnet jag har nu. Min nuvarande flickvän kallade mig ”idioten” innan hon kände mig privat. Det var barnens förskoleförken och hon sa att den där pappan är dum i huvudet. Men det var stressen som gjorde mig sådan. Enligt henne går det inte att jämföra mig nu med då, det är som två olika personer. Jag kan se det hos andra också. Hundra procent av de som jag har skällt på för att de ska ändra sig, och som jag har trott ska gå in i väggen, har gjort det. Först efter fattar de. Det är synd.

Skaffa dig koll:
Advokatens 8 råd vid konkurs: ”Stor skillnad mellan AB och enskild firma”

Hur hanterar du den stress som du ändå har nu?

– Jag jobbar efter min lista och när kroppen säger ifrån så stänger jag datorn i princip oavsett konsekvens. Är lösningen att jag ska jobba på samma dumma sätt som tidigare går det ju inte. Om jag inte hinner med allt under dygnets timmar så är motfrågan vad ska jag producera om jag får en stroke? Då kan jag kanske inte producera någonting alls. Jag slutar jobba vid 17–18 senast, ibland redan vid 14. Jag jobbar förmodligen för mycket, men jag har inte jobbat så här lite på 15 år.